Tua

Jag tänker , hela tiden.

Vad det än är som händer i mitt liv så kommer USA med i tankarna. De går lixom inte koppla bort, de måste berarbetas med alla känslor som städigt flyger på mig.

Det finns saker som gör mig orolig och som får mitt att tänka om.
Men jag skulle aldrig för hela livet vilja skippa USA, eller åka hem när jag väl är där. Så pass mycket känner jag mig själv.

Men rädslan över att en famijemedlem som står mig varmt om hjärtat ska gå bort medans jag är i USA är stark.
Jag vill inte, för hela mitt liv åka bort och aldrig mer få se henne igen. Men den risken finns.¨
De är skitjobbigt att tänka på. Men jag måste, för jag måste kunna bearbeta det.

I år har varit en bra jul, men också en känslosam jul.
Hela året har varit ett känslosamt år, ett år jag vill glömma men minnas.

Det går inte att förklara för dem som inte gjort detta någon gång.
visst kan man tänka sig hur jobbigt de är att lämna alla sina vänner, men man kan aldrig någonsin veta hur det är
att boka en resa för ett år som 16åring till ett land man aldrig tidigare besökt.
Att leva i en kultur som är helt främmande, att bo hos en familj som man inte kan namnet på förens några månader innan man åker.

Att veta att man ska packa sin väska, krama om sina nära och kära en sista gång för i år.
Och inte ha en jäkla arning om vad det egentligen är som väntar på en när man kommer fram.
De är som att kasta sig ut från ett stup och inte veta om man kan flyga.



... Jag vet inte hur många gånger jag skrivit om dessa meningar , men  de är helt enkelt så jäkla svårt att förklara att jag e så jäkla glad över att jag får chansen att åka. Men samtidigt hur jääääkla förvirrad jag är av det.....


här är min rese kambrat , han e tygghet han :) Lillevän heter han !