Angående hemlängtan.
Så jag läser mina vänners utbytesstudentbloggar och många av mina vänner verkar ha haft hemläntan.
Själv har jag varit här i USA i mer än 1månad men jag har fortfarande inte kännt mig ett dugg homesick.
Jag tror personligen det är dels för jag trivs så himmla bra här, men också för att jag förberädde mig så himmla mycket inför den här resan.
Jag lät mig själv gråta, jag gick igenom känslomässiga bergochdalbanor av tankar och lät mig verkligen tänka mig in i situationen när jag kommer saknar min familj och bara vill åka hem och ge upp. Men nu känns de som om den dagen är långt bort. Jag stortmtrivs här trots att jag saknar mig familj. Men de känns väldigt lätt att få dagarna att gå och inte ens tänka tanken på er där hemma. Förlåt jag älskar ju er trots allt men jag vill inte sakna er.
Men de finns faktiskt en person jag har saknat väldigt mycket. och tillochmed fällt en liten tår för av saknaden.
Pappa, du är den första jag har saknat.. och jag är inte ett dugg förvånad.
Min pappa är värdens bästa pappa ( och ja jag vet att alla säger så ) men seriöst han är den goaste man jag känner på hela denna jord. När man behöver lugn och ro så vet man att man alltid kan gå till pappsen. Finns nog ingen jag kopplar av med på samma sätt som han.. jag menar mamma och jag gör ju alla saker tillsammans på ett helt annat vis. Som en dag på stan eller en trip någonstanns. Men med pappa kan jag sitta och lira x.box tills solen går upp.
Jag har helt klart alltid varit pappas flicka och jag vet faktiskt inte varför eftersom jag älskar mamma precis lika mycket. Men pappa är alltid speciell för mig på något sätt.
Tack för din grattualtion pappsen, älskar dig runt månen och tillbaka och mer än det också. Saknar dig och alla andra där hemma också såklart <3
