Tua

Det är svårt att se tillbaka på sitt liv hemma i Sverige. Se vad man hade som man inte har här i USA. Jag har lärt mig att uppskatta saker som jag nog aldrig uppskattat förr. Men jag har även insett hur rätt jag haft om saker, drömmar och mål inför mitt liv.

När jag blickar tillbaka så är jag lycklig lottad som får göra de jag vill med livet. Att fasten mina betyg sög efter nian så klarade jag att komma in på de program jag ville, då med lägsta intagningspoäng. Jag är stolt över mig själv, och över den jag har blivit. Jag är stolt över att hur jag än mår så kan jag dölja de och inspera andra.
Jag inser när jag läser min bok med hälsningar från vänner. Att jag nog är en insperation i många av mina vänners liv. Jag pushar dom, jag nyper dom i skinnet och får dem att vakna upp. Dem ser mig som en tjej som livet bara flyter på hos, som inte låter någontin stoppa henne. Visseligen är det så, men jag har mina upp och nedgångar också. Man måste vara stark helt enkelt och även om man inte tror på sig själv så måste man låtsas. Låtsas till folk tror att du har ett bra självfötroende, ljug för dig själv om att du har de. Tillslut tror alla på det, även dig själv. De gör dig till en stark människa.

Nu vad det ju inte de jag ville få ut, utan mera att jag har min första hemlängtan. Eller mer, jag saknar mig gamla liv längtan. Jag inser hur bra allt var, trots att jag ständigt jobbade för något bättre. För att bli något större. Så är det ju, man blir aldrig helt nöjd.
Jag blickar tillbaka på alla möjligheter jag fått i mitt liv, som jag önskar alla kunde få. Jag har dock inte uppskattat dem tillräckligt för att ta mig vidare tror jag.
Som många av mina närmsta vänner och såklart hela min tjocka släkt vet så vill jag bara en grej med mitt liv. Bli skådis, bli känd. Jag står fast vid det och har gjort de så länge jag kan minnas.
" vad händer om allt går åt skogen med det"?
jag vet inte? borde jag ha ett svar?.. Om man vill något tillräckligt och kämpar tillräckligt hårt så kan man göra vad man vill med livet eller hur?! Jag står fast vi det. För det finns bara en sak som jag kan sakna lika mycket som min familj och mina närmsta vänner. Något som står mig så nära att jag aldrig skulle kunna leva utan det.


Scenen.

Jag saknar mitt svenska liv. Hade jag varit i Sverige nu så hade jag nog stått och gjort en julshow varje helg. Haft uppspelsvecka i skolan för att få visa allting som jag jobbat på den senaste tiden. I januari hade jag som vanligt börjat mitt helg jobb, på scen.
Dock är jag glad över att vara här i USA och få nya möjligheter och eftarenheter. De kommer jag behöva om jag vill ha en framtid som skådis. Ibland önskar jag att jag kunde ta tag i saker lite mer. Så jag har lovat mig själv att jag ska ta varenda chans jag får från och med nu att göra något som kan hjälpa min framtid.